Carqueja – Sydamerikas mariatistel
Introduktion
Introduktion
Carqueja (Baccharis genistelloides) är en flerårig växt som tillhör familjen Asteraceae och som används flitigt inom folkmedicin i Sydamerika. Den är särskilt vanlig i Brasilien, Peru, Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador, Paraguay och Uruguay [1].
Växten har ett distinkt utseende, med gröna stjälkar som bär små gula blommor och inga blad. Växtens luftdelar skördas och torkas för medicinska ändamål och bereds traditionellt som te eller infusion [2].
Den är också känd under andra namn inklusive bacanta, carqueja amara och tres-espigas, för att nämna några [5].
Carqueja har en lång historia av användning bland ursprungsbefolkningar, som Guarani i södra Latinamerika, som använde den för sårläkning. Numera är carqueja främst känd för att behandla gastrointestinala störningar, diabetes, högt blodtryck, leverproblem och för allmänt stärkande [3].
Fytokemi
Carqueja tillhör sektionen Caulopterae av släktet Baccharis, som omfattar cirka 150 arter som ofta är svåra att skilja från varandra. Fytokemiska studier har visat att carqueja innehåller olika klasser av föreningar, såsom eteriska oljor, flavonoider, diterpener, fenolsyror och kumariner [1]. Det finns dock mycket variation i sammansättningen och koncentrationen av dessa föreningar bland olika arter, populationer och kemotyper av carqueja. Några av de viktigaste föreningarna som isoleras från carqueja är:
• Eteriska oljor: Dessa är flyktiga ämnen som ger carqueja dess karaktäristiska arom. De består huvudsakligen av monoterpener och seskviterpener, såsom limonen, pinen, myrcen, karyofyllen, humulen och germacrene. Eteriska oljor har rapporterats ha antimikrobiell, svampdödande, insekticid och antioxidant aktivitet.
Man har identifierat över 107 olika kemiska föreningar i växtens eteriska olja, vilket indikerar att den har potential att erbjuda ett brett användningsområde mot olika problem.
• Flavonoider: Dessa är polyfenoliska föreningar som ger carqueja dess gula färg. De består huvudsakligen av flavoner och flavonoler, såsom luteolin, apigenin, quercetin, kaempferol och deras glykosider. Flavonoider har rapporterats ha antiinflammatoriska, antidiabetiska, antihypertensiva, leverskyddande, anticancer- och antioxidantverkan.
• Diterpener: Dessa är terpenoidföreningar som finns i det hartsartade exsudatet från carqueja. De är huvudsakligen sammansatta av clerodan- och labdane-derivat, såsom bakkarinoider A-E12. Diterpener har rapporterats ha antiparasitiska, antivirala, antitumör- och immunmodulerande aktiviteter.
• Fenolsyror: Dessa är aromatiska föreningar som finns i det hydroalkoholiska extraktet av carqueja. De består huvudsakligen av koffeinsyra och dess derivat. Fenolsyror har rapporterats ha antioxidantiv och antiinflammatorisk aktivitet.
• Kumariner: Dessa är laktonföreningar som finns i metanolextraktet från carqueja. De består huvudsakligen av umbelliferon och dess derivat12. Kumariner har rapporterats ha antikoagulerande och vasodilaterande (kärlvidgande) effekt.
Medicinsk användning
Carqueja har använts för olika medicinska ändamål av olika kulturer och traditioner i Sydamerika. Några av de viktigaste indikationerna och de användningsområden som det finns bäst belägg för är:
• Leverproblem: Carqueja har använts för att behandla leversjukdomar, såsom hepatit, cirros och fettlever. Den leverskyddande effekten av carqueja kan bero på dess förmåga att avlägsna fria radikaler, hämma lipidperoxidation, reglera leverenzymer och modulera inflammatoriska cytokiner.
Effekten har liknats vid mariatistel [6}
• Gastrointestinala störningar: Carqueja har använts för att behandla magvärk, sår, gastrit, matsmältningsbesvär, dyspepsi, diarré, förstoppning, kolit och inälvsmaskar. De antiinflammatoriska, antimikrobiella, kramplösande och cytoprotektiva effekterna av carqueja kan förklara dess fördelaktiga effekter på matsmältningssystemet.
• Diabetes: Carqueja har använts för att sänka blodsockernivåerna och förbättra glukostoleransen hos diabetespatienter. Den hypoglykemiska effekten av carqueja kan bero på dess förmåga att stimulera insulinutsöndring, öka glukosupptaget, hämma glukoneogenes och modulera kolhydratmetabolism.
• Högt blodtryck: Carqueja har använts för att sänka blodtrycket och förhindra kardiovaskulära komplikationer hos hypertonipatienter. Den antihypertensiva effekten av carqueja kan bero på dess förmåga att slappna av vaskulär glatt muskulatur, hämma angiotensinomvandlande enzym och minska oxidativ stress.
• Allmänt stärkande: Carqueja har använts för att förbättra allmän hälsa, vitalitet och välbefinnande. Den toniska effekten av carqueja kan bero på dess förmåga att förbättra immunsystemets funktion, stimulera aptiten, öka energinivåerna och balansera hormoner.
Växtplatser och utseende
Carqueja är en inhemsk växt i Sydamerika, där den växer i tropiska och subtropiska områden, särskilt i Anderna och Amazonas regnskog. Den föredrar soliga och fuktiga livsmiljöer, såsom flodstränder, våtmarker, gräsmarker och andra områden. Den kan också odlas i trädgårdar och plantskolor, där den kräver väldränerad jord och måttlig vattning [4].
Carqueja är en buskig växt som kan nå upp till 2 meter i höjd. Den har en grön stjälk som är cylindrisk, ihålig, räfflad och grenad. Den har inga blad, utan har i stället små fjäll som är ordnade spiralformigt längs stammen. Den har gula blommor som är enkönade och tvåbo, vilket betyder att han- och honblommor finns på separata växter. Blommorna är grupperade i terminala eller axillära klasar som kallas capitula, som är omgivna av högblad som är gröna eller rödaktiga. Frukterna är små, torra och öppnar sig inte för att släppa fröet. Fröerna sprids av vind eller vatten.
Traditionell användning av växten
Carqueja har en lång tradition av användning av ursprungsbefolkningar i Sydamerika, som har känt till dess medicinska egenskaper i århundraden. Enligt historiska dokument använde guaraniindianerna i södra Latinamerika carqueja för sårläkning, eftersom de applicerade färskt eller torkat växtmaterial på skärsår, brännskador och sår. De använde också carqueja som febermedel, vätskedrivande medel och antireumatiskt medel.
De spanska kolonisatörerna lärde sig om användningen av carqueja från de infödda och introducerade den till Europa på 1500-talet. Men de förväxlade carqueja med en annan växt från den iberiska halvön som heter kinin (Cinchona spp.), som användes som ett antimalariamedel. Detta ledde till det alternativa namnet på carqueja som ”Quina de Condamine” eller ”Quina do Brasil”.
I Brasilien är carqueja en av de mest populära medicinalväxterna och används flitigt mot olika åkommor. Det är särskilt uppskattat för dess effekter på matsmältningssystemet, eftersom det anses vara ett mag-, matsmältnings-, carminativt, antacida och antiparasitmedel. Det används också mot diabetes, högt blodtryck, leverproblem, njurinfektioner, urinvägsinfektioner, luftvägsinfektioner, hosta, förkylning, influensa, bronkit, astma, allergier, anemi, reumatism, gikt, artrit, hudproblem, sår, sår, bölder, eksem, akne, psoriasis och abortmedel.
I Peru är carqueja känd som quina senqa eller quina amarga och används mot magvärk, sår, gastrit, matsmältningsbesvär, dyspepsi, diarré, förstoppning, kolit, inälvsmask, diabetes, högt blodtryck, leverproblem, njurinfektioner, urinvägsinfektioner, förkylningsinfektioner, luftvägsinfektioner, luftvägsinflammation, anemi, reumatism, gikt, artrit, hudproblem, bölder, eksem, psoriasis, acne, vårtor, som tonic, afrodisiakum och abortmedel.
Bo Engborg
rektor, Nordiskt Näringscenter
Om du blev inspirerad och vill lära dig mer om örtmedicin rekommenderar jag vår utbildning i örtterapi.